Den lilla själen

Det var en gång en själ som visste med sig att den var ljuset.
Det var en ny själ och den var ivrig att få uppleva.
Jag är ljuset sa den, jag är ljuset. Men vetskapen och uttalandet
av densamma kunde inte ersätta upplevelsen.
Och i den sfär som denna själ kom från fanns inget annat än ljus.
Varje själ var storslagen,varje själ var fantastiskoch varje själ
utstrålade Guds underbara ljus. Och därför blev den lilla själen
i fråga som ett stearinljus i solljuset. Mitt i det största ljuset av
vilken den var en del kunde den inte se sig själv och inte heller
uppleva sig själv som den och det den verkligen var.
Så hände det sig att denna själ längtade efter att känna sig själv.
Och så stor var dess längtan att jag en dag sa:
vet du inte, du lilla, vad du måste göra för att stilla din längtan ?
Vad Gud ? vad ? jag gör vad som helst sa den lilla själen.
Du måste skilja dig från resten av oss ,svarade jag.
Och sedan måste du nedkalla mörkret över dig själv.
Vad är mörkret, du helige ? frågade den lilla själen.
Det som du inte är svarade jag ,och själen förstod.
Den skilde sig från alltet och trädde in i en annan sfär.
I denna sfär hade själen makt att uppleva alla sorters mörker.
Och det gjorde den. Men mitt i allt detta mörker utropade den :
Fader, fader,varför har du övergivit mig ?
precis som du har ropat i dina mörkaste stunder.
Men jag har aldrig övergivit dig utan står alltid vid din sida,
redo att påminna dig om vem du är, alltid redo att kalla dig hem.
Var därför ett ljus i mörkret och förbanna det inte.
Och glöm inte vem du är i den stund du inringas av det du inte är.
Prisa istället skapelsen, även när du försöker att förändra den.
Och kom ihåg att det du gör under din största prövning
kan bli din största triumf.
För den upplevelse du skapar visar vem du är och vem du vill vara.

Neale Donald Walsch, Samtal med gud